"Uten kart og kompass" (Warner/Mariann) är norska orkestern Contrazts fjärde album.
Det är bandets första platta med nya sångerskan Gro Anita Johansen bakom mikrofonen.
Och det är en skiva med ett flertal höjdpunkter bland de 13 nya sångerna.
Contrazt är en komet på den norska dansbandshimlen, men det är inte självklart för mig varför skivjätten Warner valt att satsa på orkestern. Resultatet är dock hörvärt och lite guld spiller över den svenska gränsen: Lasse Stefanz 80-talsduett "Världens lyckligaste par" och Marie Fredrikssons "Ännu doftar kärlek" hör till de coverval som kryddar plattan. Kent Liljefjäll från Drifters har producerat delar av albumet.
Och visst finns här många guldkorn:
"Kjaere Kristine" är en norsk version av Alan Sorrentis klassiska popschlager "Tu sei donna l'unica per me", och en av de bästa snabba låtarna på Contrazts platta.
I de recensioner jag läst har nya sångerskan Gro Anita Johansen fått mycket beröm för sin röst.
Hon har en mjuk och avslappnad röst med stänk av countryns vemod. Det är en röst som lätt fångar lyssnarens uppmärksamhet.
Hon sjunger de flesta sångerna själv, men får då och då stöd av gitarristen Leif Dybendal och keyboardisten Tommy Sagerud, som båda gör ett alldeles utmärkt jobb. Dybendal visar sig också vara en flyhänt låtskrivare med imponerande melodikänsla. När han i "Det er på tide med farvel" skriver tillsammans med Gro Anita är det ädel musik som komponeras.
"Det er på tide med farvel" är en monumentalt vacker pianoballad som skjuter avskedets pilar rakt in i hjärtat. Richard Marx hade inte kunnat göra det bättre.
Kanske är det skivans starkaste sång.
Titelspåret är också det en vacker tryckare av Leif Dybendal och Trond Erik Grundt, uppbyggd på samma sätt med en melodistark vers som kulminerar i en fyllig refräng.
Låtskrivargeniet Per Erik Gjedtjernet bidrar med starka och gråtmilda "Fra far till sönn".
Tidigare har Gunnar Fjeldseth Band spelat in den i original.
Här är det Elton John-piano och ensamt ylande elgitarrer som lyfter låten.
Det är intressant att höra Marie Fredrikssons 80-talsballad "Ännu doftar kärlek" - en av de största svenska sångerna genom tiderna - i Gro Anitas norska tolkning "Kjaerligheten lever".
På ett sätt är det ett egendomligt låtval, men Contrazt lyckas uppdatera den till 2009 och göra något eget av den.
Ibland inspireras Leif Dybendal lite extra av svenska dansbandsklassiker. "Nede ved stranda" har mer än en strof gemensam med Stefan Borschs klassiska "Vid en liten fiskehamn", och "En time for seint" är en karbonkopia av Lasse Holms hit med samma namn.
Men jag kan tänka mig betydligt sämre förebilder.
Contrazts nya album är inte det bästa norska jag hört i år, men det är en välgjord och mycket hörvärd dansplatta.
Och det räcker långt.