Bloggens spellista på Dansbandshits i juli.

Dansbandsbloggens samarbete med webbradiokanalen Dansbandshits går nu in i sin fjärde månad.
Det innebär att du flera gånger i veckan kan höra mina favoritlåtar just nu - nytt och gammalt i en härlig mix.
Hålltiderna är klockan 12 på måndagar, 19 på torsdagar och 17 på lördagar.
Här är bloggens spellista för juli månad:

CC & Lee: Kan du se genom tårarna
Face 84: Våga vara
Lasse Stefanz: Här hör jag hemma
Maria Madsen: You are my hero
Nyanse: De ord som mor min sa
Thorleifs: En ängel längs min väg
Znits: Vänd dig inte om
Wahlströms: Så speglas kärleken
Black Jack: Hootchy Kootchy
Peter Grundström & Agneta Olsson: Sommar i stan
Rolandz: Eda-Lee
Alf Robertson: Den lille Ole med paraplyen
Scandinavia: Kjaerlighed gör blind
Blender: Lysande stjärna
Jannez: I djupet av mitt hjärta
Paul Sahlin: Om imorgon inte kom
Alexandra & The Dollies: Byns enda blondin

Sömnigt, Black Jack!

”Rock ’n’roll på er!”, hojtar Black Jack i det grymt snygga konvolutet till färska albumet ”Summertime Blues” (Lionheart/Kavalkad), som landade på skivdiskarna i går.
Men särskilt fett rockar inte orkesterns platta med 50-talsklassiker.
Skivan ger snarare ett sömnigt intryck.
Tolv låtar och en speltid på 32 minuter är dessutom allt för snålt tilltaget.
Black Jack är ett av Sveriges största dansband med en av Sveriges bästa dansbandssångare i den begåvade Tony Ljungström.
Nu har tydligen publiken efterfrågat en skiva med inspelningar av klassiska rocklåtar från 50-talet och framåt.
Orkestern svarar med ”Summertime Blues” där sju klassiker varvas med fem nyskrivna låtar i gammal rockstil.
Urvalet är sömnigt med slitna låtar som ”Rock around the clock”, ”Be-bop-a-lula” och ”See you later, alligator”.
Ljusglimten bland de gamla klassikerna är titelspåret, Eddie Cochrans ”Summertime Blues”, som Black Jack tolkar förhållandevis piggt.
Problemet är att det finns andra dansband som gör det här bättre och personligare, Streaplers ärt ett närliggande exempel.
Black Jack hade gått i land med ett vanligt studioalbum som kunnat innehålla en och annan rockklassiker – men inte sju stycken.
Då är det betydligt roligare att lyssna på de fem nyskrivna låtarna, varav två håller riktigt hög klass och flörtar mer med 60-talet.
”Du bara du” är en luftig halvtempoballad skriven av Linda Dahl, Thomas Holmstrand och Peter Dahl, som låg bakom Roger Pontares schlagervinnare ”När vindarna viskar mitt namn” år 2000 och därefter skrivit låtar åt bland andra Drifters.
”Du bara du” inleds med snygg saxofon, melodin känns helt självklar och kryddas med vackert arrangerade stråkar. Somrigt och fjärilslätt.
Jag gillar också Camilla Anderssons och Anders Nilssons lättfotade sommarschlager ”Hootchy Kootchy”. Det är sho-waddi-waddi-körer, sommarkänslor och en enkel text om att inte önska sig något mer: ”Sommarens kyssar smakar allra mest”, sjunger Tony Ljungström i den lättnynnade refrängen.
Melodin lånar snyggt och omärkligt från julklassikern ”Jingeling Tingeling”.
Emmalisa Norrhamn, känd från Junior Eurovision Song Contest 2007 och Emil Sigfridssons uppsättning i Kristianstad av musikalen Aida , lägger snygga stämmor.
”Hootchy Kootchy” är plattans bästa låt.
Mer sånt nästa gång, tack, Black Jack.

En annan sida av The Dollies.

I Dansbandskampen gjorde Alexandra & The Dollies succé med sin dansbandstolkning av countryklassikern "9 to 5".
Och häromveckan skrev er trogne bloggare om bandets okända inspelning av "Byns enda blondin".
Men sångerskan och frontfiguren Alexandra Eisenstein har fler strängar på sin lyra.
Under namnet Queen of Hardrock gör hon punkrock med smittande refränger - som i den här nya videon till låten "My webcam", om en flicka som tvingas posera för gubbar framför webbkameran.
Tänkvärd rock med ett angeläget budskap: "Integrity is just a word", sjunger denna mångsidiga artist. Gitarrerna gnisslar och skaver - du är härmed varnad.

Magnus Carlsson släpper singel med Wille Crafoord.

Magnus Carlsson och Wille Crafoord lanserar nu ett nytt spännande samarbete.
Tillsammans med pianisten Monica Dominique släpper duon singeln "Sommarn som aldrig säger nej" den 1 juli.
Det är en nyinspelning av Göran Fristorps och Clabbe af Geijerstams melodifestivalvinnare från 1973 - den med klassiska textraden "dina bröst är som svalor som häckar".
Singeln innehåller också den nyskrivna låten "You are summer".
Bakgrunden till inspelningen av "Sommarn som aldrig säger nej" är hyllningsföreställningen "Snurra min jord", som byggde på texter av Lars Forssell, som bland annat skrivit texten till "Sommarn som aldrig säger nej".
Föreställningen var en stor succé på Vasateatern i Stockholm 2007 och släpps på cd i november med de artister som medverkade på scen, bland andra just Magnus Carlsson och Wille Crafoord, samt Krister Henriksson och Lill-Babs.
Musiken till "Sommarn som aldrig säger nej" skrevs av Monica och Carl-Axel Dominique.
Den forne Barbados-sångaren och numera framgångsrike soloartisten Magnus Carlsson firar för övrigt sin 35:e födelsedag just i dag, den 24 juni, och bloggen lyfter på hatten och stör lite konfetti över den stilige jubilaren.
Magnus intervjuas i pappersupplagan av Dagens Nyheter i dag med anledning av födelsedagen, och verkar oförskämt välmående.
I övermorgon släpper födelsedagsbarnet dessutom nya engelska solosingeln "This is disco". Magnus är alltså dubbelt singelaktuell i sommar!

Lysande, Peter & Agneta!

Peter Grundströms och Agneta Olssons första gemensamma album "På väg tillsammans" (ARS Records) är en av årets mest efterlängtade dansbandsplattor.
Och resultatet är en enormt vass trestegsraket som leder rakt upp till stjärnorna:
Låtskrivargeniet, drömsångerskan och ett av dansbandsårets snyggaste skivomslag.
Peter Grundström har skrivit några av sina mest inspirerade texter och melodier, och Agneta Olsson ... ja, det finns inte ord för hur saknad hennes röst har varit.
En av årets bästa skivor.
Åren med Thor Görans gjorde Peter Grundström till en unik sångare och kompositör, som gav orkestern hits som "Att älska så här" och "I mitt innersta hjärta". Mästerverket "Ta mig hem" (Frituna) från 1996 är ett av de starkaste dansbandsalbumen genom tiderna. Skivan ligger elva på min lista över 1900-talets bästa skivor, som publicerades i Aftonbladet den 28 december 1999.
Grundströms förtjänster som låtskrivare vilar framför allt på en fingertoppskänsla för breda och bärkraftiga melodier i kombination med en poetisk talang som gett honom en förmåga att formulera tankar om stora känslor i texter som fungerar för det stora flertalet.
Det är en talang som inte har lämnat honom heller nu när vi skriver 2009 och han spelar in sitt första fullängdsalbum sen Thor Görans avskedsplatta "Ändrade planer" (ARS Records) 2003.
"På väg tillsammans" är en fullmatad och påkostad skiva med 16 låtar. De nya sångerna håller samtliga mycket hög klass och visar på en imponerande flyhänthet och bredd i hantverket. Tillsammans med Agneta Olsson - som varit med och skrivit tre av låtarna - har Peter Grundström utvecklats som låtskrivare på ett sätt jag egentligen inte trodde var möjligt.
Skapandet har uppenbarligen gått lätt och det hörs på resultatet som förmedlar en smittande spelglädje.
Albumet är kryddat med dansanta låtar, vackra ballader och måste vara den första dansbandsproduktion som så frekvent använder sig av stråkar. Det är något som lyfter plattan och ger den ett exklusivt och påkostat drag. I likhet med de flesta andra instrument trakteras stråkarna av musikern och studioteknikern Ola Vikström.
Ett av de tydligaste och bästa exemplen på skivans musikaliska bredd är den hitdoftande discoflörten "Två sidor", som slungar lyssnaren tillbaka till 1977 och "Saturday Night Fever". Ett mycket lyckat försök som för tankarna till Orups underskattade discoplatta "Elva hjärtan" från 2000.
Ett annat exempel är "Mera av dig" - en lågmält jazzdoftande ballad med vispande trummor, nattklubbskänsla och stråkar. Jag ser Agneta Olsson framför mig i en rökig 50-talsbar, beslöjad, mystisk. Det är som en uppföljare till Shakes Grönwalls-tolkning "Du ringde från Flen".
Mäktigt.
De senaste åren har Olsson och Grundström haft stora lokala framgångar med en show där de tolkat låtar av Tomas Ledin och Lena Philipsson. Lite av den Ledinska bredbentheten slår igenom i sånger som den "Sommaren är kort"-doftande "Sommar i stan" och titelspåret "På väg tillsammans", som låter mer Tomas Ledin än Tomas Ledin själv.
Det är två mycket starka melodier, så jämförelsen med Ledin ska ses som något synnerligen positivt.
Peter Grundström har alltid haft en alldeles speciell känsla för ballader, de där hjärtekrossande melodierna som berör allra längst in i hjärtat. Här finns flera nya - som "En kvinna värd att älska", en väldigt söt kärleksförklaring till den som betyder mest: "...hon står kvar när alla andra går /.../ En kvinna värd att älska och lite till", sjunger Peter Grundström. Han är vardagslivets främste uttolkare, kastar upp allt i luften och får ner det till vad som egentligen betyder nåt.
Klokt nog ser Peter Grundström och Agneta Olsson till att utnyttja det faktum att de är två av landets bästa sångare. Det visar de med all önskvärdhet i flera mycket starka duetter, på samma sätt som de ger varandra frikostigt med utrymme i rena solonummer.
Agneta Olsson gör en av sina starkaste insatser i den fina halvtempoballaden "Då är det värt att leva", som inleds på samma mjuka sätt som en gång "Till min kära". Och "Kärleken har flyttat in hos mig" är en raffinerad 60-talsinfluerad popschlager som omedelbart intar position som en av de starkaste sångerna på "På väg tillsammans".
Det finns till och med en kongenial liten höjning i slutet.
I love it.
Missa inte heller "Jag vill att allt blir som förr igen", en suggestivt klingande komposition, ödesmättad som en Bond-låt, som följs av den lättfotade hyllningen "Ett hjärta utav guld" med klättrande gitarrer och skönt tryck i trummorna.
Sina allra största hits har Peter Grundström - hittills kanske man ska tillägga - fått med andra dansbands inspelningar av hans låtar. "Till min kära" med Streaplers är en av de största svensktoppsframgångarna någonsin, och Berth Idoffs "Små, små ord" är en klassiker som blev kult i ölreklamen.
Båda finns med här i nyskapande nyinspelningar.
"Till min kära" serveras i en hudlös stråkversion i ett lägre tempo som tillför nya dimensioner till en annars lätt sliten schlager. Peter Grundström sjunger med nerverna utanpå kroppen och resultatet är enormt känslostarkt och vackert.
Agneta Olsson tolkar "Små, små ord" mer originaltroget, men det är förstås skillnad på 1988, när Berth Idoffs inspelning kom, och 2009.
"På väg tillsammans" blir svår att matcha för konkurrenterna. Agneta Olsson och Peter Grundström utvecklar och förvaltar dansbandstraditionen på ett enormt fint sätt.
Blenders kommande platta är ensam om att nå upp till samma höga nivå.
Det gäller bara att få skivköparna att fatta det, istället för att slentrianmässigt skjuta upp Lasse Stefanz och Larz Kristerz till försäljningslistans topp.
Skivbolagsjätten EMI tecknade nyligen avtal om distributionen med Peter Grundström och Agneta Olsson, något som ökar plattans förutsättningar att nå en bred publik i hela landet.
Skivan kommer med ett påkostat blankt 16-sidigt häfte med sångtexter och snygga studiobilder av Per Ågren.
Bara det är värt priset.

Foto: Per Ågren, Media-Bild

Alf Robertsons hjärta klappar mellan pärmarna på nya boken.

Den folkkäre sångaren Alf Robertson såg sig själv som en gårdfarihandlare i musik, och var kanske den siste i sitt slag.
På julafton 2008 gick han bort i sviterna av tre hjärtinfarkter och två slaganfall.
Journalisten Börje Lundbergs nya bok om Alf Robertson är skriven med både kvällstidningsblick och kärlek.
Det är en varm och levande skildring av ett egensinnigt och speciellt levnadsöde, och därmed intressant långt utanför de invigdas skara.
Det finns inget ont att säga om Alf Robertson. Under stora delar av sitt liv var han en godhjärtad rumlare som levde fullt ut i nuet och aldrig planerade för morgondagen. Mynt och sedlar rann genom fingrarna som sandkorn, och något sinne för ekonomi hade han aldrig.
Skivkungen Bert Karlsson säger på ett ställe i boken att Alf Robertson hade kunnat vara lika förmögen som Christer Sjögren om han velat.
Men sparsamhet låg inte för Robertson. Han bjöd gärna vitt och brett, ord som ”snäll”, ”generös” och ”hjälpsam” återkommer gång på gång i boken när Börje Lundberg talar med vänner och branschkollegor.
Det är en av de stora förtjänsterna med biografin. Mest är det självklart Alf Robertsons egen röst som berättar för oss, men den kompletteras emellanåt med versioner från andra som var med. Det gör att en del av de mest vidlyftiga historierna nyanseras något.
”Alf Robertson. Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg” är en välskriven och språkligt levande skildring av ett socialt geni, som alltid kom torrskodd ur de mest hopplösa situationer. Alla han träffar blir snabbt hans bästa vänner, amerikanska storstjärnor som Kris Kristofferson och Johnny Cash korsar hans väg. Mellan raderna anas ett milt mytomaniskt drag, något som Alf Robertson tycks väl medveten om. I boken jämför han sig med Johnny Bode, känd nöjesprofil, estradör och sångare i Malmö på 1930-talet, med en motsvarande förkärlek för att leva över sina tillgångar.
Som läsare känns emellertid sanningshalten ovidkommande – om bara hälften av alla fantastiska äventyr i boken är sanna har Alf Robertson ändå haft ett mer spännande liv än de flesta av oss som finns kvar.
Sjöman, smörgåsnisse, främlingslegionär, försäljare av boxningsprogram och uteliggare – Alf Robertson slog sig fram på många olika arenor innan han till sist landade som folkkär sångare och artist.
Kapitlen som beskriver hans enorma skivframgångar under 70- och 80-talen hör till de mest intressanta. Börje Lundberg följer Robertson i hälarna från genombrottet med albumet ”En liten fågel flög”, över åren i Nashville, svensktoppssuccéer som ”Riv inte mitt kvarter” och ”Lasse och Marie”, till de allra sista inspelningarna med producenten Björn Olsson hösten 2008.
”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” är en av Alf Robertsons mest älskade sånger. I Expressen beskylldes han för att ha stulit låten och drogs 1982 in i ett tryckfrihetsmål som han förlorade, och tvingades betala rättegångskostnader på 50 000 kronor. Skildringen av fallets dramatik är spännande som en thriller.
Nu har den musikaliske gårdfarihandlaren Alf Robertson tystnat. Men han lämnar kvar en känsla av tacksamhet över att hans liv hann bli nedtecknat i bokform.
Han lämnade kvar sitt hjärta mellan pärmarna.

BIOGRAFI
Alf Robertson. Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg
Börje Lundberg
Reverb förlag

Mariannbloggen hyllar Rolandz nya cd.

I dag släpps "Efter regn kommer solsken" (Warner/Mariann).
Rolandz debutalbum hyllas nu i en färsk recension på Mariannbloggen, er trogne bloggares andra hem på nätet.
"Jag var djupt skeptisk och ganska säker på att Rolandz var ett projekt dömt att haverera. Jag trodde att dansbandsironin skulle dras ett varv för långt med en fantasifigur som bräker på värmländska och en samling musikanter i peruker. Men faktum är att Rolandz funkar", skriver jag bland annat.

Jive-Jonas går till Cavalkad.

Sångaren Jonas Näslund lämnar Jive efter mindre än ett år.
Den 3 september greppar han mikrofonen i Cavalkad.
- Det är ett otroligt taggat band som kommer att stå på scen i höst, säger Jonas Näslund i ett e-brev till Dansbandsbloggen.
Det var förra hösten som Jonas Näslund kom till Jive efter många år som sångare i Mats Bergmans. Under namnet Jonas & Jive nystartade bandet och fick ett litet genombrott i SVT:s Dansbandskampen.
Så sent som i januari i år släpptes kritikerrosade albumet "Ingen vind ingen våg" (Kavalkad), som jag kallade "en av vinterns bästa mogna dansbandsplattor" i en recension på Mariannbloggen.
Det var efter ett gästspel som sångare i Cavalkad i maj som Jonas Näslund erbjöds att ta över som sångare efter rutinerade och omtyckte Lasse Eriksson.
- Det kändes som att komma hem. I all ödmjukhet hoppas jag kunna bidra med geist och energi, säger Jonas Näslund.
Han fortsätter i Jive resten av sommaren. Premiär med Cavalkad blir det på Barvalogen den 3 september. Cavalkads nuvarande sångare Lasse Eriksson lämnar då bandet.
På torsdag släpper Cavalkad helt nya albumet "Ikväll är jag din". Det blir det sista med Eriksson bakom mikrofonen.
En helt ny singel kommer att spelas in inom kort med Jonas Näslund, producerad av Martin Klaman och Kent Liljefjäll.

Jannez biljett till det stora riksgenombrottet.

I morgon utkommer Jannez nya album.
Det är kulmen på ett fantastiskt 2009 för Republiken Jämtlands dansande flaggskepp, som slog igenom med dunder och brak i Dansbandskampen.
Samarbetet med hitmakaren och producenten Thomas Thörnholm är mycket lyckat.
"Guenerina" (Kavalkad) är Jannez bästa och mest genomarbetade platta hittills.
Svackorna är få och topparna många bland de 13 sångerna, med nyinspelningen av några år gamla singeln "Shining Rose" som en av höjdarna.
Det är samtidigt ett värdigt avsked av den häromåret förolyckade basisten Richard Holm. Guldklaven-nominerade Kjelle Danielsson gör en av sina starkaste sånginsatser, det närmast blöder om hans röst.
Saknaden efter Holm hörs också i finallåten från Dansbandskampen, den mästerliga balladen "I djupet av mitt hjärta", som jag trodde var vikt som finallåt åt Scotts, men som istället Jannez framförde med den äran när de utsågs till Tittarnas Joker.
Kjelle Danielsson sjunger ut sin saknad:
"Du ska finnas där i evighet tills vi ses nån gång igen", ropar han i Thomas Thörnholms och Dan Attleruds mycket Jan Johansen-doftande tryckare.
"Guenerina" är Paul Paljetts strålande örhänge, som Jannez gjorde succé med i tv. Jag hörde till dem som efterlyste ett helt album med Paljett-tolkningar, men jag förklarar mig helt nöjd med det som vi fick istället: en rasande dansant och spelglad skiva med mestadels nyskrivna låtar.
Och äntligen får Jörgen Sandström möta en större publik.
Han tog klivet in i Jannez efter Richard Holms bortgång, och är en av Sveriges mest underskattade dansbandssångare. Jag har följt honom sen åren med Mickeys på tidigt 90-tal och tycker att han har en charm och ett uttryck som i en annan värld hade gjort honom till en hjärtekrossande smörsångare.
Han har både värme och busighet i rösten, och är egentligen en bättre och mer uttrycksfull sångare än trumslagaren Kjelle Danielsson.
Lyssna på "Endlessly" - skriven av Thomas Thörnholm, Herbert Trus, Björn Axelsson och Dan Attlerud - där Jörgen Sandström stundtals låter som det närmaste vi kommer en George Michael i det här landet.
"Endlessly" är en sexigt ångande halvtempoballad med grymt svängig bas och ett kontinentalt driv.
Lysande.
Sandström imponerar också i balladen "I never betray you again", snyggt komponerad av Thörnholm, Attlerud och Michael Clauss.
Vid två tillfällen får jag för mig att jag av misstag lyssnar på Larz-Kristerz senaste album. Låtarna "Baby" (av Björn Höglund och Tommy Andersson) och "De e som de e" (skriven av Leif Melander och Thomas Berglund) är oväntat traditionella och sångrösten låter, framför allt i "Baby", som Larz-Kristerz sångare Peter Larsson. Melodin har också samma cirkelrörelse som LK:s hitlåt "Carina".
Inte dåligt, men låtarna känns lite malplacerade på Jannez i övrigt framåtsyftande och modernt producerade platta.
I övrigt vimlar det av starka låtar på "Guenerina". Leif Melander, Thomas Berglund och Peter Nord har skrivit den snyggt orgelsmyckade och lättnynnade "Du får solen att ge opp", och Thörnholms, Martin Klamans och Dan Attleruds "Your once and twice" är ren pop med en ursnygg gitarrslinga färgad av The Polices "Every breath you take".
Händerna liksom klappar takten av sig själva.
Det är en blandning av låtar med svenska och engelska, och en med få undantag väl sammanhållen helhet. Det känns att Thomas Thörnholm tagit sin uppgift på djupt allvar och försökt både förvalta och utveckla Jannez musikaliska arv.
Det lyckade resultatet har möjligen också att göra med att samma låtskrivare återkommer i låt efter låt. Thörnholm är själv inblandad i sex av de 13 sångerna.
Urvalet är gjort med omsorg och i nära samarbete med bandmedlemmarna.
Mats Tärnfors "Låt hela världen se" har ett mysigt sväng medan "From me to you" - skriven av Ingvar Irhagen och Lars Lundgren, mannen bakom 2008 års starkaste dansbandsballad, Perikles "Finns det nån annan nu" - är en närmast Beatlesinspirerad poplåt från 2009.
Och så avslutningen som vi inte kommer förbi - åskan går i introt till vackra powerballaden "Shining Rose" och Kjelle Danielsson når nya höjder i refrängen.
Melodin är snygg och tidlös.
Jannez nya album blir orkesterns biljett till det stora riksgenombrottet.

Förutsägbara nomineringar till Guldklaven.

I går kväll avslöjade Diana Thylin nomineringarna till den tionde Guldklavengalan i direktsändning i radions P4 Dans.
Och det är banden från Dansbandskampen som dominerar i flera kategorier.
Bäst går det för Scotts och Larz-Kristerz med fyra nomineringar vardera.
Men håll med om att det är förutsägbart!
Scotts och Larz-Kristerz är nominerade i flera av de allra tyngsta prisklasserna - Årets Dansband, Årets Låt (LK) och Årets Sångare (Henrik Strömberg, Scotts). Därunder radar deltagarna från Dansbandskampen upp sig - Jannez, Bengt Hennings, CC & Lee, Jenny Saléns, Zlips, Wahlströms... det är knappt att övriga dansbandssverige finns.
I tunga kategorierna för sångare och sångerska finns Kjelle Danielsson från Jannez, Scotts-Henrik, Kjell Malmborg från Bengt Hennings, Jenny Salén, 2007 års vinnare Zlips-Melissa och den egendomliga dubbelnomineringen av Cecilia Furlong och Lena Ström i CC & Lee.
Välförtjänta båda två men varför gick de inte att skilja åt?
Det är Friends-syndromet igen - 2001 nominerades Nina Inhammar och Kim Kärnfalk gemensamt, och vann dessutom.
Mest förvånande är Shakes stora frånvaro. Fjolårets stora dansbandssensation med sångerskan Christine Granholm har inte en enda nominering.
Otroligt svagt av juryn att ignorera dem.
Blender har en nominering i år i kategorin Årets basist (Robert Norberg). Sångerskan Maria Persson skulle givetvis ha nominerats igen i år, två år efter förra gången.
LK:s Carina och Thorleifs Sweet kissing in the moonlight kämpar mot Perikles hjärtekrossarballad Finns det nån annan nu om utmärkelsen Årets Låt. De andra bör vara chanslösa mot Perikles-duetten.
Perikles bör också ta hem kategorin Årets Album ganska lätt före LK och Lasse Stefanz.
Lasse Stefanz har utsetts till Årets Dansband de två senaste åren och kammade hem albumklassen både 2005 och 2008. Det är klart att det kan gå bra även i år.
Årets nomineringar är inte särskilt djärva, de sticker inte ut på något sätt utan låter ett tv-program dominera listan totalt.
Det är lite trist.
Guldklavengalan äger traditionsenligt rum i Orrskogens Folkets Park under Dansbandsveckan i Malung den 12 juli.

2009 års nomineringar till Guldklaven tillsammans med de telefonnummer man ringer om man vill rösta:

Årets Dansband: 099-320 01 Larz-Kristerz 099-320 02 Lasse Stefanz 099-320 03 Scotts

Årets låt: 099-321 51 Carina, av Christian Antblad och Mats Ymell. Med Larz-Kristerz. 099-321 52 Finns det nån annan nu, av Lars Lundgren. Med Perikles. 099-321 53 Sweet kissing in the moonlight, av Lina och Mårten Eriksson. Med Thorleifs.

Årets sångare: 099-321 31 Kjelle Danielsson, Jannez 099-321 32 Kjell Malmborg, Bengt-Hennings 099-321 33 Henrik Strömberg, Scotts

Årets sångerska: 099-321 41 Cecilia Furlong å Lena Ström, CC & Lee 099-321 42 Jenny Salén, Jenny Saléns 099-321 43 Melissa Williams, Zlips

Årets album: 099-321 11 Hem till dig, Larz-Kristerz 099-321 12 Rallarsväng, Lasse Stefanz 099-321 13 Varning för hunden, Perikles

Årets gitarrist: 099-321 61 Chris Andersén, Wahlströms 099-321 62 Nicke Fredriksson, Claes Lövgrens 099-321 63 Magnus Zetterqwist, Bhonus

Årets keyboardist: 099-321 71 Marcus Fernholm, Bhonus 099-321 72 Stefan Kardebratt, Flamingokvintetten 099-321 73 Claes Linder, Scotts

Årets trummis: 099-321 91 Mattias Berghorn, Drifters 099-321 92 Gunnar Nilsson, Lasse Stefanz 099-321 93 Per-Erik Tagesson, Scotts

Årets basist: 099-321 81 Morgan Korsmoe, Larz-Kristerz 099-321 82 Kim Lindahl, Thorleifs 099-321 83 Robert Norberg, Blender

Bloggens spellista på Dansbandshits i juni.

Dansbandsbloggens samarbete med webbradiokanalen Dansbandshits går nu in i sin tredje månad.
Det innebär att du flera gånger i veckan kan höra mina favoritlåtar just nu - nytt och gammalt i en härlig mix.
Hålltiderna är klockan 12 på måndagar, 19 på torsdagar och 17 på lördagar.
Här är bloggens spellista för juni månad:

Camilla Lindén & Ballroom Blitz: Sway
CC & Lee: Ingenting är större
Christer Nerfont: Sköna dagar
Deléns: Flyg min fjäril
Face 84: Du fanns och försvann
Flamingokvintetten: Mitt liv har fått en helt annan mening
Grönwalls: Stjärnorna vet
Highlights: Summer nights
Jive: Ingen vind ingen våg
Jonnie Jonsson: Den väg som jag ska gå
Kjetil Nordfjeld & Christiania: Evig vandring
Larz-Kristerz: Visst e det så
Lasse Stefanz: Jag bär på en gåva
Maria Madsen: Nu lever jeg på minderne
Mats Bergmans: Du är det vackraste
Nova: Imorgon
Thorleifs: Sweet kissin in the moonlight
Znits: Gå och göm dig Åke Tråk

Mariannbloggen recenserar Lasse Stefanz nya.

Er trogne bloggare har lyssnat in sig på Lasse Stefanz nya album "Truck Stop" (Warner/Mariann), som släpps i dag.
En färsk recension finns publicerad på Mariannbloggen.
"Truck Stop" är inte Lasse Stefanz starkaste platta, men fansen kommer inte att bli besvikna, lyder det samlade omdömet.

Anmäl er till Dansbandskampen nu, Deléns!

NY SINGEL: Medelåldern i nya mogenbandet Deléns är strax över 19 år.
Det är imponerande att ett ungt dansband vågar satsa på att spela traditionell dansmusik när publiken kanske förväntar sig att flickfavoriterna från Marieholm ska låta som Barbados eller Nizeguys.
Debutsingeln "Flyg min fjäril/Varje gång jag ser dig" är en kärleksfull och välgjord hyllning till den mogna dansmusiken, gjord med stor inlevelse och allvar.
Och visst verkar de medvetna om den möjliga kulturkrocken:
- För inte så längesen spelade vi på en privatfest. Arrangörerna gick runt och skruvade lite på sig när dom såg oss bära in all den tunga och stora utrustningen. Men när vi packat upp och soundcheckade så var det helt andra tongångar. Responsen blev enorm. Jag tror just detta med att vi är så pass unga men att vi spelar vad vi själv kallar, riktig dansmusik, är en kombination som inte stämmer överens i folks ögon, säger organisten Martin Johnsson på bandets stilrena hemsida.
Deléns bildades 2006 av bröderna Philip och Christoffer Delén, födda 1992 och 1989. Förutom bröderna och Martin Johnsson består bandet av Pierre Nilsson och Daniel Olsson.
Medlemmarnas unga framtoning i kombination med deras traditionella sound kan vara ett koncept som får dem att sticka ut.
Och låter de lika bra live som på skiva är det bara att anmäla sig till höstens omgång av Dansbandskampen i SVT. För debutsingeln är grymt välspelad och har ett förbluffande fylligt sound.
Det är dansmusik inspelad av fem musiker som låter väldigt skolade.
"Varje gång jag ser dig" är en förvisso lättglömd buggbagatell från tidigt 90-tal, men det svänger riktigt bra.
Men singelns stora utropstecken är förstalåten, "Flyg min fjäril", skriven av Kent Mattsson och Anna-Lena Carlqvist, och tidigare inspelad av danska toppdansbandet Kandis. Det är en lite gammaldags text om ett utfluget barn, och visst påminner det om Rose-Marie Stråhles klassiska "Flyg bort min fågel".
Sångaren Christoffer Delén har en mycket speciell och smeksam sångröst. Den saknar helt ojämnheter på ett sätt man sällan hör, och han håller ut på konsonanterna på ett mycket personligt sätt - oftast är det bokstaven N som blir väldigt utdragen i ord som "lannnd" och "världennn".
Jag tycker mest att det är charmigt. Det är en ljus och unik sammetsröst som kan ge honom stora framgångar i framtiden.
Jag skulle vilja höra honom i en riktig brottarballad.
Jag vill också rekommendera detta framtidshopp att undvika ord som "bliva" i sina sångtexter. Det är traditionell dansmusik men det finns inga skäl att sjunga texter från 1800-talet bara därför.
Ring Haidi Krohn, Åsa Karlström eller Lennart Dahlberg.
Var också uthålliga i karriären.
Och anmäl er till Dansbandskampen.
Det kommer att bli succé!

Åsa Karlströms Sverigetoppen-succé fortsätter.

Om inte Nova lämnat webbtopplistan Sverigetoppen i fredags hade Åsa Karlström haft fem av tio låtar på listan.
Nizeguys gick nämligen rakt in på förstaplatsen med sin nya singel "Amanda", skriven av Åsa Karlström, Leif Melander och Peter Nord.
Nu får den firade kompositören nöja sig med fyra placeringar på Sverigetoppen...
Dansbandsbloggen hyllade "Amanda" i ett inlägg redan den 13 mars:
"...omedelbar hitkänsla", skrev jag bland annat.
Kul att ha rätt emellanåt.
Däremot har mina förutsägelser om Claes Lövgrens fina "Pappa kom hem" kommit rejält på skam - balladen tvingades lämna Sverigetoppen i fredags, efter bara två veckor.
Konkurrensen är knivskarp.
Heja, Nizeguys!